Kär och Misär

Då var det dags igen. Att försöka analysera min tankar och knacka ner dom på mitt tangentbord. Det har varit en mycket förvirrande vecka måste jag säga. Sedan bombnedslaget som kom så har det varit oerhört svårt att fokusera. Både p.g.a. all den oro och misär som det skapade. Men också p.g.a. den känsla som börjat bubbla upp i mig på sistone...

Avsaknaden av kärlek har varit mycket påtaglig för mig sedan mitt förra förhållande tog slut i somras. Jag har saknat allt med att vara kär och att vara i ett förhållande. Det finns dom som säger att det är skönt att vara singel. Att man får så mycket frihet och kan göra vad man vill. Jag håller inte med för fem öre... DET SUGER ATT VARA SINGEL! Det gör faktiskt det. Jag saknar tryggheten, jag saknar glädjen som kommer fram varje gång hon ler. Jag saknar att kunna ligga bredvid henne och känna doften av hennes hår...allt detta och mycket mer har jag saknat. Och jag har tänkt på det oerhört mycket. För mig är kärleken det viktigaste i livet, och jag har saknat den så mycket att det nästan inte går att beskriva. Men nu dom senaste veckorna så tror jag faktiskt att den börjat komma tillbaka. Jag tror att jag är kär igen. Det är nästan läskigt för mig att erkänna. Jag vet inte vad det är som gör det så läskigt. Kanske rädslan för att det ska gå likadant som sist. Att vi kanske inte kommer att passa ihop. vad det beror på vet jag inte, och det är ganska konstigt, nästan absurt att jag är rädd för det som jag längtar efter mest av allt. jag vet heller inte om jag är kär på allvar. Men jag kan inte förneka de känslor som jag fått när jag börjat prata med henne mer och mer. Jag kan inte tränga undan leendet på läpparna varje gång jag ser henne... och allt detta händer just som jag fallit ner i gropen igen. Jag är ledsen och kär samtidigt. Gråt blandas med glädje. Allt bara snurrar runt i huvudet på mig som en enda stor gröt. Det är som att blanda ihop ingredienser som inte passar ihop alls och baka en kaka av dom. Först känner man den stickande äckliga smaken, men sedan tränger en ljuv doft upp i näsan på en. Allt är bara helt jätteskumt och jag kan inte göra annat än bara sitta och titta på medans känslorna brottas i mitt huvud.

Veckan som så har väll varit helt okej. Skolan har flytit på som vanligt. Bara lite segare nu innan jullovet. Själv har jag som sagt vandrat runt någon konstig mix av känslor. Allt avslutades med en lugn och skön helg. Först bjöds det på sparkande japaner och kladdkaka med Ludde och Johan, ett välkommet avbrott från allt. Sedan har det varit en lugn helg som innehållit lite läxläsning, träning och allmänt slappande. Sedan har jag idag varit iväg och tränat gym för första gången på allvar. Jag var något skeptisk men bestämmde mig för att följa med Manfred för att se hur det var, och jag blev positivt överraskad. Det var helt OK, och något som jag kan tänka mig att fortsätta med.

Kriget mitt huvud har dock hela tiden legat där och gjort sig påmint, och jag vet inte när det kommer att sluta. Men jag har i varje fall lärt mig att inte tränga udan mina känslor. Det kommer nog att lösa sig till sist. Men hur vet jag inte. Det är väll bara att se tiden an, och att skriva ner dom på sitt tangentbord och titta på dom på sin datorskärm är ett sätt som jag börjar gilla allt mer sen jag började blogga.

Jag är jätteförvirrad just nu och jag hoppas att det löser sig snart även fast jag tvilar på att det blir någon enkel lösning på problemet.

//Jens

Mörker

Då var det gjort. Nu har jag skrivit mina första ord i min första blogg i mitt första inlägg. Har länge funderat på att börja blogga. Men har nog aldrig riktigt vågat. Jag antar att det beror på min rädsla att människor ska lära känna den sanna Jens. Den rädslan som funnits där så länge bakom murar, ridåer och dumhet. Anledningen till att jag nu tagit mod till mig är många. Jag har kännt ett allt större behov av att skriva ner mina tankar och känslor någonstans. Dessutom så tror Jag att jag kommit till det stadiet att jag inte är rädd för vad folk ska tycka längre.... Jag är inte rädd! Hörde Ni! Jag skiter i vem som läser detta! För jag orkar inte spela längre. Det leder inte till någonting annat än falskhet. Jag har jobbat på att bryta detta mönster ett tag nu och jag antar att det går framåt med små men säkra steg. Mycket tack vare min vän Johan. Jag skulle aldrig ha orkat utan dig. Du visade mig ljuset och jag kommer att följa det tills jag kommit ur den här oändligt långa tunneln jag kommit in i och vidare bortåt. Tack för att du är min vän!

Livet är väldigt mörkt just nu. Det blir det ibland, men nu är det mer än mina demoner som härjar i huvet. Det är snart jul. Det betyder pepparkakor, varma brasor och stora fina Julgranar. Men det framkallar även minnen om död, tårar och tomhet. Det var nämligen förra julen som min morfar dog. Min kära morfar....
Detta året skulle iallafall bli annorlunda tänkte jag för mig själv när jag såg alla julreor och dåliga coca-cola reklamer dyka upp. Men så blir inte fallet. I morse så hände det nämligen igen. Döden knackade på hos en av mina närmaste. Min kära systers svärfar dog i sjukhussängen efter en hjärtinfarkt. Och ännu en gång så slår tragedin in i familjen som ett knytnävsslag i ansiktet. Det känns om om alla runt mig bara dör hela tiden. Jag har för fan svårt nog att klara av mitt liv som det är och nu faller jag ner i hålet igen. Ännu en jul präglad av sorg.....

All energi försvann ur mig idag. Den lilla glöd som under de två senaste veckorna har blivit starkare och starkare. Men jag känner inte för att skriva om den just nu. Det får ligga till någon annan gång.
Jag är bara så jävla förrvirad. Mitt liv funkar någorlunda när allt flyter på. Men nu så gick allt i botten. Jag har lärt mig att man alltid kommer upp ur hålet men just nu så suger dock allt jävligt hårt.
Jag finner mig som vanligt obenägen att göra mitt skolarbete som tornar upp sig i drivor på mitt skrivbord. Jag vill göra det och påminner mig själv om det hela tiden. Men ändå så blir det väldigt lite gjort. Nu innan jullovet så är det extra mycket och jag blir allt mer och mer stressad. jag vet att jag i slutändan kommer att klara det på något sätt. Det är bara vägen dit som blir så otroligt mycket jobbigare. Mina demoner gör även dom regelbunda besök och det som hänt nu var bara den sista stöten som gjort att jag sjunkit ner igen. Alla minnen tråkiga minnen, sorgen och gråten tränger ännu en gång fram....

Och ännu en gång så skriker min far på mig och för att slippa konflikter och gräl så tar jag och avslutar detta inlägg, går och lägger mig och försöker försvinna från allt en stund.

Det kommer inte alltid att bli så här dystra texter. Men just nu så finns det mest bara mörker i mitt huvud...

//Jens