Kär och Misär

Då var det dags igen. Att försöka analysera min tankar och knacka ner dom på mitt tangentbord. Det har varit en mycket förvirrande vecka måste jag säga. Sedan bombnedslaget som kom så har det varit oerhört svårt att fokusera. Både p.g.a. all den oro och misär som det skapade. Men också p.g.a. den känsla som börjat bubbla upp i mig på sistone...

Avsaknaden av kärlek har varit mycket påtaglig för mig sedan mitt förra förhållande tog slut i somras. Jag har saknat allt med att vara kär och att vara i ett förhållande. Det finns dom som säger att det är skönt att vara singel. Att man får så mycket frihet och kan göra vad man vill. Jag håller inte med för fem öre... DET SUGER ATT VARA SINGEL! Det gör faktiskt det. Jag saknar tryggheten, jag saknar glädjen som kommer fram varje gång hon ler. Jag saknar att kunna ligga bredvid henne och känna doften av hennes hår...allt detta och mycket mer har jag saknat. Och jag har tänkt på det oerhört mycket. För mig är kärleken det viktigaste i livet, och jag har saknat den så mycket att det nästan inte går att beskriva. Men nu dom senaste veckorna så tror jag faktiskt att den börjat komma tillbaka. Jag tror att jag är kär igen. Det är nästan läskigt för mig att erkänna. Jag vet inte vad det är som gör det så läskigt. Kanske rädslan för att det ska gå likadant som sist. Att vi kanske inte kommer att passa ihop. vad det beror på vet jag inte, och det är ganska konstigt, nästan absurt att jag är rädd för det som jag längtar efter mest av allt. jag vet heller inte om jag är kär på allvar. Men jag kan inte förneka de känslor som jag fått när jag börjat prata med henne mer och mer. Jag kan inte tränga undan leendet på läpparna varje gång jag ser henne... och allt detta händer just som jag fallit ner i gropen igen. Jag är ledsen och kär samtidigt. Gråt blandas med glädje. Allt bara snurrar runt i huvudet på mig som en enda stor gröt. Det är som att blanda ihop ingredienser som inte passar ihop alls och baka en kaka av dom. Först känner man den stickande äckliga smaken, men sedan tränger en ljuv doft upp i näsan på en. Allt är bara helt jätteskumt och jag kan inte göra annat än bara sitta och titta på medans känslorna brottas i mitt huvud.

Veckan som så har väll varit helt okej. Skolan har flytit på som vanligt. Bara lite segare nu innan jullovet. Själv har jag som sagt vandrat runt någon konstig mix av känslor. Allt avslutades med en lugn och skön helg. Först bjöds det på sparkande japaner och kladdkaka med Ludde och Johan, ett välkommet avbrott från allt. Sedan har det varit en lugn helg som innehållit lite läxläsning, träning och allmänt slappande. Sedan har jag idag varit iväg och tränat gym för första gången på allvar. Jag var något skeptisk men bestämmde mig för att följa med Manfred för att se hur det var, och jag blev positivt överraskad. Det var helt OK, och något som jag kan tänka mig att fortsätta med.

Kriget mitt huvud har dock hela tiden legat där och gjort sig påmint, och jag vet inte när det kommer att sluta. Men jag har i varje fall lärt mig att inte tränga udan mina känslor. Det kommer nog att lösa sig till sist. Men hur vet jag inte. Det är väll bara att se tiden an, och att skriva ner dom på sitt tangentbord och titta på dom på sin datorskärm är ett sätt som jag börjar gilla allt mer sen jag började blogga.

Jag är jätteförvirrad just nu och jag hoppas att det löser sig snart även fast jag tvilar på att det blir någon enkel lösning på problemet.

//Jens