Mörker

Då var det gjort. Nu har jag skrivit mina första ord i min första blogg i mitt första inlägg. Har länge funderat på att börja blogga. Men har nog aldrig riktigt vågat. Jag antar att det beror på min rädsla att människor ska lära känna den sanna Jens. Den rädslan som funnits där så länge bakom murar, ridåer och dumhet. Anledningen till att jag nu tagit mod till mig är många. Jag har kännt ett allt större behov av att skriva ner mina tankar och känslor någonstans. Dessutom så tror Jag att jag kommit till det stadiet att jag inte är rädd för vad folk ska tycka längre.... Jag är inte rädd! Hörde Ni! Jag skiter i vem som läser detta! För jag orkar inte spela längre. Det leder inte till någonting annat än falskhet. Jag har jobbat på att bryta detta mönster ett tag nu och jag antar att det går framåt med små men säkra steg. Mycket tack vare min vän Johan. Jag skulle aldrig ha orkat utan dig. Du visade mig ljuset och jag kommer att följa det tills jag kommit ur den här oändligt långa tunneln jag kommit in i och vidare bortåt. Tack för att du är min vän!

Livet är väldigt mörkt just nu. Det blir det ibland, men nu är det mer än mina demoner som härjar i huvet. Det är snart jul. Det betyder pepparkakor, varma brasor och stora fina Julgranar. Men det framkallar även minnen om död, tårar och tomhet. Det var nämligen förra julen som min morfar dog. Min kära morfar....
Detta året skulle iallafall bli annorlunda tänkte jag för mig själv när jag såg alla julreor och dåliga coca-cola reklamer dyka upp. Men så blir inte fallet. I morse så hände det nämligen igen. Döden knackade på hos en av mina närmaste. Min kära systers svärfar dog i sjukhussängen efter en hjärtinfarkt. Och ännu en gång så slår tragedin in i familjen som ett knytnävsslag i ansiktet. Det känns om om alla runt mig bara dör hela tiden. Jag har för fan svårt nog att klara av mitt liv som det är och nu faller jag ner i hålet igen. Ännu en jul präglad av sorg.....

All energi försvann ur mig idag. Den lilla glöd som under de två senaste veckorna har blivit starkare och starkare. Men jag känner inte för att skriva om den just nu. Det får ligga till någon annan gång.
Jag är bara så jävla förrvirad. Mitt liv funkar någorlunda när allt flyter på. Men nu så gick allt i botten. Jag har lärt mig att man alltid kommer upp ur hålet men just nu så suger dock allt jävligt hårt.
Jag finner mig som vanligt obenägen att göra mitt skolarbete som tornar upp sig i drivor på mitt skrivbord. Jag vill göra det och påminner mig själv om det hela tiden. Men ändå så blir det väldigt lite gjort. Nu innan jullovet så är det extra mycket och jag blir allt mer och mer stressad. jag vet att jag i slutändan kommer att klara det på något sätt. Det är bara vägen dit som blir så otroligt mycket jobbigare. Mina demoner gör även dom regelbunda besök och det som hänt nu var bara den sista stöten som gjort att jag sjunkit ner igen. Alla minnen tråkiga minnen, sorgen och gråten tränger ännu en gång fram....

Och ännu en gång så skriker min far på mig och för att slippa konflikter och gräl så tar jag och avslutar detta inlägg, går och lägger mig och försöker försvinna från allt en stund.

Det kommer inte alltid att bli så här dystra texter. Men just nu så finns det mest bara mörker i mitt huvud...

//Jens